Tänk att det är det jag är. Jag är en bedlingtonuppfödare utan bedlington. Det känns konstigt. Jag har en massa fina, friska, sunda, uppskattade och älskade valpar därute i Sverige och inte en enda hemma hos mig. Jag kan med nästan 20-års erfarenhet fortfarande ge mina valpköpare tips och råd, stöttning och pepp. Jag klipper mina kära små regelbundet, men inte en enda finns hemma.

Man kan inte säga att en epok går i graven, för jag vill verkligen inte vara en epok. Dessutom lever ju alla mina fina valpar därute och flera av dem glädjer nu andra uppfödare och bedlingtonrasen som sådan. Men jag har ingen mer.

Nu har jag njutit klart av glad yrväder med sammetsgrå pälsar. Med vita benhår som kräver ständig omsorg, med päls i öronen som behöver plockas och med otalet timmar med en varm hårfön i handen inför alla utställningar. Nog känns det konstigt!

Jönköpingsutställningen närmar sig med stormsteg och jag ska bo i en husvagn med 2 fina vänner. Inte en enda av oss behöver duschar, trimbord och tillbehör för att visa våra hundar. Vi ska ha med oss en bag-in-box med vin och det stora tältet istället. Tänk att sitta med utkik på alla vackra hundar och slippa bry sig om vått gräs, regn eller nedkissade benhår. Det är lycka för en f.d bedlingtonuppfödare.

Stort lycka till alla ni andra som fortsätter föda upp rasen! En stor kram också till alla mina fina valpköpare, oavsett ras, ni är guld värda!!!