Jag har tänkt en del på vad jag ser hos andra hundägare och alldeles framförallt vad jag ser som brister i hundägandet hos de människor som inte har välfungerande hundar.

En sak som jag ser genomgående är att de allra flesta hundägare går till vägs ände i sin omsorg för sin hudn. Man är orolig för att kloklippningen ska vara smärtsam, att hunden inte vill bli borstad pga smärta, att plockning av håret i öronen gör hunden ledsen osv. Syftet är ju gott, man vill att hunden ska vara lycklig och må bra. Problemet blir bara när man tar denna önskan om att ge den bästa maten, de finaste leksakerna, undvika smärtsamma behandlingar(kloklippning/borstning/öronrengöring osv) och tänker att eftersom jag är så SNÄLL så borde ju min hund vilja vara mig till lags och göra mig glad tillbaka.

Hundar funkar ju inte så. De lever i nuet - som Cesar Milan så flitigt påpekart. En av de mest användbara mantran jag har på mitt arbete, då Husse/Matte tvekar eftersom hunden inte VILL bli klippt. Hundar reagerar bara i varje given situation, visserligen på grundval av tidigare erfarenheter, men aldrig rigida eller oförmögna att bryta beteenden.

Hundägare som har problem med sina hundar har oftast faktiskt problem med en enda sak. De har massor med respekt FÖR hunden, men får ingen respekt AV hunden. Här kan massor av respektträning hjälpa så oändligt långt. Detta kallas ibland alfametoden och de som dissar den här taktiken hävdar att alfahunden inte håller på med att etablera lydnad/fostran på sina flockmedlemmar hela tiden. Det är inte sant! Vargar lever i ständig signaldans, där den ranglåga gör bäst i att veta sin plats och den ranghöge bara tolerar vissa skiftningar.

Nåväl. Respekten jag vill att min hund ska visa mig är följande.

1.) Respekt för min person. Man springer inte rakt in i mig vid lek. Man hoppar inte rakt upp på mig. Man kastar sig inte rakt över mig i soffan. Man närmar sig respektfullt med en önska om att få vara nära, inte ett respektlöst krav som inte ger mig respekt för min person. Det spelar ingen roll om hunden är en rädd chihuahua eller en stimmig labbehane: MIN kropp är MIN och DU ska visa mig RESPEKT! På samma sätt kastar jag mig inte heller över en hund, jag närmar mig den vänligt med en önskan om att få röra/beröra/hantera.

2.) Respekten för min yta. Jag äger samtliga ytor i mitt hem. Det är MIN soffa, MIN säng, MITT köksgolv och det är MINA regler som gäller om dem. Om man som gäst i mitt hem lägger fötterna på mitt köksbord blir jag sur och säger till vederbörande. Om jag bjuder på middag hemma hos mig så brukar inte mina gäster slita ryggbiffen ur händerna på mig. Mina barn har visserligen sina rum, men de ska vara städade för de är egentligen MINA rum som de lånar, på MINA villkor. Hunden får finnas hemma i mitt hus och reglerna ska vara tydliga så att hunden har en möjlighet att alltid göra rätt, då spelar det ingen roll om man är i soffan om hunden vet att regeln är: när jag vill sitta i MIN soffa så får du flytta på dig eller vara i mitt knä.

3.) Respekten för min dominans. Här reagerar många stort - dominans har blivit ett skällsord, något fult man ska skämmas över och akta sig för. På samma sätt som det är fult att vara en auktoritet om man är lärare. Folk har förväxklat dominans med fysiskt övervåld, övergrepp och psykisk illvilja. Man har förväxlat auktoritet med auktoritär och på vägen förlorat dem båda. Hundar har antingen en ledare eller är en. De är enkla och tydliga, antingen har de accepterat din dominans och respekterar den eller så har de INTE gjort det och då är de själva sin egen flockledare. Att inneha dominans över sin hund innebär inte att man ska missbruka den, det innebär att du har ett verktyg som bygger på en tillit till din förmåga att leda. Leder gör man med förtroende, kärlek och glädje men utan att vara rädd för att sätta regler/gränser och backa upp dessa regler och gränser vid behov.  Respketen för min dominans gör att hunden väljer att lyda mig för att den litar på att jag fattar kloka beslut: jag ÄR flockledaren. Mitt beslut kanske går över hundens förmåga att förstå: de flesta hundar hajar nog inte vitsen med vaccinationer, tandborstning, kloklippning etc, men de litar på att jag vet vad jag sysslar med och accepterar det.

Hundägare är duktiga på att visa sin hund RESPEKT men allt för många ser att man också har rätt att begära RESPEKT tillbaks. Hur ser du på saken? Tycker du att jag är full av gammelmodiga idéer och har en annan tanke? Det är helt okej - bara du vet VARFÖR du fostrar din hund som du gör och att du inser resultatet av detta val.

Idag är det minst 3 veckor sedan lilla fröken Gul parades och på söndag är det 4 veckor sedan första parningen. Det är så spännande vid den här tiden i dräktigheten. Man har stora förhoppningar på vad som ska gömma sig därinne.

Jag har ju en liten statistikbok här hemma, med mått på mina tikar från deras kullar. Jag tror att Hayley ska få sin alldeles egna sida i den boken. För om man kikar nu så ser man en liten mjuk valpmage.

Imorgon ska jag se om jag inte kan få ett foto på den också. Tillsammans med mått. Jag återkommer.

Det finns en mängd regler, lagar och förordningar att hålla koll på som uppfödare. Jordbruksverket, Länsstyrelsen, SKK: alla har de möjligheter att sätta upp regler. Dessa regler är förstås till syfte att hjälpa hundar i deras välbefinnande och inte för att förstöra livet för oss hundägare/uppfödare. Men vissa saker är ju bara tokiga, fast syftet är bra.

På http://socialahundar.blogspot.com/  har Christina redan skrivit en otroligt läsvärd redogörelse för varför det blir så knasigt att inte få använda bur. Läs den: den är väldigt klargörande!

Om man sedan betänker att en jakthund får sitta 8 timmar och behöver rastas var 3:e timme om den ska förvaras i bur, medan man anser att det bara får vara 6 timmar och varannan timme för en utställningshund, så fattar åtminstone inte jag skillnaden. Är jakthundar tåligare eller är det utställningshunden som lider mer?

Tur att färjan till England gick från Holland och inte Sverige, för annars hade ju inte Bacon fått följa med (max 3 timmar i stillastående bil) Fast det är klart färjan rörde ju på sig....

Regler blir så konstiga i många fall och jag tror att många gånger skapar man regler för att det ska se bra ut och för att man ska kunna ha gränsvärden för de tokar som faktiskt tror att man kan ha en hund i bur 6 timmar per dag, varje dag, hela livet. Men risken är ju att vi som skulle kunna hantera burförvaring  tas ifrån en fin möjlighet till begränsning av unghundens framfart, sjuklingens tillfrisknande eller marodörens förstörelselusta eftersom vi dessutom är människor som inte vill bryta mot lagen. Synd, mycket synd!

Ibland är det för himla tungt att vara hundägare. Jag har aldrig träffat Lisa eller Rut, men jag har mött dem många gånger virtuellt och visuellt. Man kan tydligen sörja även då.

Sov gott älskade bordeaux-tösen Rut, förebilden till KrutRut och Lisas bästa vän.

http://krutrut.com/blog/index.php/2011/03/15/min-basta-van/#comment-56709

Vi har ju inte precis grannar, men av de som bor närmast (c:a 4 km bort) har en svart storpudeltik. De brukar promenera förbi oss. Hennes hund är inte speciellt trevlig med andra hundar och det har väl fått matte lika på bettet misstänker jag. Vi har haft en del clashes hon och jag.  Trots detta älskar hon att gå förbi vårt hus, jag antar att det ligger på hennes favvorunda med jycken.

Tyvärr innebär hennes ständiga promenader förbi vårt hus att jag hela tiden försöker planera mina rundor så att jag INTE ska möta henne och pudeln med mina ohängda hundar. Jag får alltså gå andra rundor än de jag brukade, egentligen inga problem mer än att jag uppenbart anpassar mig medan hon kan fortsätta sina rundor. Inte hennes fel - jag kunde ju ha mina i koppel alltid, så slapp jag ju ev. problem. Men det är så trist att gå med hundar i skogen i koppel. Och eftersom jag tydligen alltid har en liten valp/ung hund med mig som inte lärt sig regler ännu, så blir det liksom en del risker involverade med att möta hundar.

Nåja, idag cyklade hon förbi halv sex. Precis på min morgonpromenadstid!!! *morrar* Jag tror jag ska stoppa henne nästa gång och be om schema och planerad runda. Kanske vi skulle kunna dela upp det hela?

De som har haft det tvivelaktiga nöjet att besöka mitt hem vet att jag inte är heminredningsintresserad. Jag har en massa saker staplade på hög: antingen för att jag är för lat för att kasta dem eller för att de fyller en funktion. Mitt hem består till mestadelen av just staplade saker med funktion.

Jag skulle aldrig i livet betala 30 000 spänn för en soffa. Mina vänner brukar sälja mig sina avlagda, så får jag ny soffa. Hundar och barn förstör ju ändå soffor på löpande band, så jag ser just ingen mening i nya soffor.

Jag gillar inte krukväxter heller, eller gardiner. Ibland får jag någon form av detaljådra och köper mig en punktbelysning. Den brukar katten dra ner och så var det ju liksom de där lysrören kvar då. Dem kan vare sig barnen, katten, hundarna eller jag själv lyckas fördärva: utmärkt robust konstruktion.

Jag gillar inte kuddar, mattor eller konstiga textilier heller. Fast jag köpte ju förstås en mörklila pläd till Bacon... *funderar*  Bara för att hon vill ha något att burra ner sig i och för att lila är en så fin färg. Är det heminredning?

När jag berättar för folk att jag inte har någon passion för eller intresse i heminredning, så får jag alltid frågan: men liiiite intresserad är du väl? Det är ju alla. Och så börjar frågebatteriet: men dukning är väl kul, du som gillar mat? Vackra sängkläder, härliga kuddar och överkast i sovrummet? (Här får de en drömmande min...) Jag svarar nekande, nej jag gillar mat och jag ÄLSKAR att laga mat. Dukning? Ointressant, jag är inte MasterChef.

Hemmma hos mig kommer du aldrig hitta saker tagna ur heminredningstidningarna. Människor som bloggar om heminredning får alltsom oftast bara ett besök av mig, sedan har jag tröttnat. Jag vägrar konsekvent att gå på loppisar, besöka Hem-mässor, vandra timme ut och timme in på Ikea/Mio/Soffvaruhuset etc. Och egentligen blir jag rädd när jag tänker på alla de där hemdesignsbutikerna som frodas i Växjö - hur kan det finnas plats för så många?

Mitt hem är ett mischmasch av saker med syfte och funktion och har du tur hittar du både golvyta att sätta fötterna på och en plats i den nybegagnade soffan. Ett perfekt hem för mig! Jag har ingen ådra, ingen fallenhet, ingen lust och ingen passion för att försöka smycka mitt hem med saker jag inte ser en funktion med. Jag hör att folk menar att vackra saker har en funktion, de ger skönhet. För mig är de inget och jag gillar inte att städa. Mer saker ger mer städning. Emellertid är jag på tok för lat för att ha ett minimalistiskt hem, då måste man ju städa jämt. Mitt hem är som mitt liv: plottrigt, ostädat och antagligen helt dysfunktionellt.

Ibland dyker det upp intressanta ämnen på forum och i bloggosfären, ett av de senaste intressanta ämnena jag stött på är diskussionen om halsband/koppel.  Här finns det väl lite slarvigt indelat tre olika typer av infallsvinklar: de personer som vill ha ett halsband/koppel/sele som funkar på hunden och är snyggt men som just inte funderar så mycket på saken. De personer som lagt ner stort möda på att utforska alla kynologiska beaktningar och väljer något som aboslut inte kan skada hunden på något endaste sätt och så finns det de som väljer ett koppel/halsband/sele utfifrån ett specifikt behov: det kan vara antidrag, halsens utformning eller slitage på pälsen eller vad som helst annat.

Det här är alltså min indelning av människor, gravt generaliserande jag vet, men för enkelhetens skull så tillåter jag mig detta.

Olika raser verka ha olika stora mått av dessa tre kategorier. I retrievervärlden är det självklart att man använder retrieverkoppel. Alltså snören i en ögla som träs över halsen och blir en liten snara. I änden av kopplet finns en ögla. Fördel: enkla att ta av och på, billiga och finns i en massa roliga färger och utformningar. Jag är själv en sucker för retrieverkoppel.

I pälshundsvärlden använder få något annat än kedjelänkar som träs försiktigt in i pälsen för minsta slitage eller riktigt breda fodrade halsband som ska ge en stor yta som hindrar pälsen att slingra sig och dras ut/tova.

I många av doggvärldens raser väljer man selar. Jag utgår att det beror på att det kan vara svårt att få ett halsband att sitta kvar om halsen är bredare än huvudet. Samma sak gäller för många av spetsarna, sele på. Fast där misstänker jag att det är ett infernaliskt dragande man vill åt (eller snarare försöker rå bukt med)

I brukshundvärlden är det stryp som gäller, i dressyrlänk av nylon eller med kedja. Folk verkar tro att de som har kedja på sina hundar är de som använder sig av 70-tals hunduppfostran med ryck och slag, jag har inte sett ett enda samband än!  Personligen hade jag alltid stryp på mina rottisgrabbar. Jag hade koll på mina killar, men jag ville inte riskera att något skulle hända som gjorde att jag inte kunde FÅ kontroll snabbt. Sålunda blev det dressyrlänk i nylon. Snabbt, snyggt och med ett utmärkt syfte.

Bedlingtons är bra hundar, de vill helst gå i koppel vid din sida. Halvstryp av kedjemodell funkade bäst för mig. Gärna som allt-i-ettkoppel för enklare användning. Här ser jag dock att fler och fler använder tjocka vadderade halsband. Jag tycker det ser för grymt fult ut på smala bedlingtonhalsar, så jag hade aldrig satt på det på någon av mina hundar.

Nåja. Oavsett vilket koppel/halsband/sele du väljer så se till att det sitter som det ska. Inga för små halsband som drar åt över öronen, inga för små selar som klämmer och gör ont, inga för stora selar som åker ner över armbågarna och förstör den naturliga rörelsen hos hunden.

Allra viktigast av allt är att du har koppel på din hund för att samhället förväntar sig att du ska ha koll på din hund och vill se det visuellt. DU vet redan att du har koll på din hund och kontakt med din hund utan koppel - för inte får du panik och skriker hysteriskt om du råkar tappa ditt koppel????

Så avslutningsvis ett ord om dessa flexikoppel, dosor, rullkoppel eller vad man nu vill kalla dem. De har absolut en funktion: för den redan tränade hunden som redan kan gå i koppel och redan kan vara lös. Man tränar inte inkallning med flexikoppel eller låter hunden tro att den är nästan lös för att den har 10 meter koppel att röra sig i. Min gamla tax Gustaf fick med ett blint öga och i det närmaste helt döva öron gå i flexi de sista åren, eftersom han inte längre kunde ha riktigt lika bra koll på var vi var och för att jag trodde jag skulle dö av tristess då alla fläckar skulle behandlas innan vi kunde gå vidare.

I senaste Hundsport fick den allvetande gurun Anders Hallgren åter stå oemotsagd i sitt tjafsande. Strypkoppel ger whiplash-skador hävdar han bestämt. Även vid ytterst små belastningar. Konstigt att inte hela brukshundsvärlden och retrievervärlden kryllar av hundar med nackskador och whiplashsjukskrivningar. Fjantigt värre. Som om vi inte visste att det går nerver i hals och nacke? Klart det gör och klart är det också därför ett strypkoppel ger bättre kontroll, kontroll man faktiskt kan behöva! Jag gillade inte herr Hallgren innan, han har redan haft rent bizarrt konstiga idéer om vad hundfrisörer och andra som jobbar med hund har för inställning till hundar,  suck. Den här krönikan gjorde inte saken bättre. Jag säger aktivt nej tack till allt Anders Hallgrenande - jag är inte mycket för gurus över lag.

Jo, jag känner det alldeles säkert. Ja, så säker man nu kan vara efter tre veckor. Men nog känner man dem: de små pärlorna mellan fingrarna som utgört fosterblåsorna som så småningom ska bli fina, friska valpar med ankomst v. 18.

Hayley har alldeles söta rosa små hallontuttar och är alldles extra kärvänlig. Visst är det bra tecken på att kennel Skybar ska få husera ett gäng till glada valpar. Härligt säger vi! Och du? Vi letar ju dessutom en bra fodervärd med erfarenhet av aktiv hundträning/tävling.