kennelskybar

Inlägg publicerade under kategorin Avel

Av Hanne Winninge - 15 juli 2010 06:55

Det är många år sedan nu som förbudet mot kupering trädde i kraft. Jag har fortfarande inte lyckats vänja mig helt. Jag kan inte hjälpa att jag tycker att svansen på en dobermann stör toplinen, att amerikansk cocker har en gräsligt ful pinne och tja att boxern är så mycket snyggare med sin korta stump. Men finns det en lag så får vi ju förstås rätta oss efter den, men visst kryllar sig tånaglarna när man ser en fullkuperad bouvier des flandres eller riesenschnauzer?


  



Jag tillbringar mycket tid med att läsa och diskutera på olika rasers forum världen över. Det är spännande att se hur man funderar kring boerboel eller varför man tycker att linjeavel är den enda rätta vägen bland uppfödarna av chihuahua i UK. I vilket fall som så hittade jag en fantastiskt intressant diskussion kring avel på internationella bulleforumet. Bullarna har ju sina hälsoproblem och någon tog upp aspekten av att man kanske skulle vara hjälpt av att korsa in en annan ras för att förbättra hälsoproblemen och öka genpoolen. I Sverige har detta ju gjorts på clumberspaniel bla.


Men det jag också fann var otroligt givande artiklar om genetik och avel samt utvärderingen av ett projekt som Dr. Bruce Kattanach, Steynmore boxers genomfört. Han tyckte alltså precis som jag att kuperade boxrar var vackrare, men han fann en annan lösning.


  


Dr. Kattanach valde alltså att korsa sina boxers med en welsh corgi pembroke. En ras som föds med stubbsvansar men som fortfarande är korthåriga, håller rätt typ och som inte hade omfattande genetiska hälsoproblem. Han parade dessa och valde sedan att gå vidare endast med stubbsvansade avkommor som han korsade med rasrena boxrar.



  

Första generationen.


Resultatet är slående, efter endast ett par generationer har man alltså fått fram en hund som ser ut som en boxer men som föds stubbsvansad. I generation 6 finns det inget annnat att säga än att det är slående vackra stubbsvansade boxrar.


  

Andra generationen.


  

Femte generationen.



  

Sjätte generationen.


Vill du läsa mer om hans projekt? Kika på hans länk: http://www.steynmere.com/


Jag är full av beundran för hans arbete och för den passion man har om man går vidare med sin tanke på det här sättet. Förstå vilka krafter han måste haft emot sig!

ANNONS
Av Hanne Winninge - 14 juli 2010 07:09

Det här är inte en helt enkel fråga att besvara, eftersom alla har olika förväntningar, önskningar och rent av kravlistor. Det skiftar mellan olika raser, olika åldrar, olika yrken och givetvis från person till person. Jag listar de främsta sakerna jag anser att man kan kräva av sin uppfödare, du kanske har egna krav eller tankar. Det är helt okej, så länge du förankrar dem hos din tilltänkta uppfödare och är ärlig med de krav du har och förväntningar du vill se uppfyllda. Nåja, låt oss börja.


1.) Valpen skall vara registrerad hos SKK.

Uppenbart krav hos oss som föder upp rasrena hundar. Jag har inget emot blandraser, långt därifrån, men jag kan inte uttala mig om de människor som föder upp blandraser, så det här blir ett inlägg för uppfödare/valpintressenter inom den rasrena hundvärlden, okej? Alla valpar ska registreras hos SKK. Är de inte registrerade hos SKK är de inte rasrena. Jag bryr mig inte ett dugg om ifall det finns massvis med champions bakom föräldrarna eller vad det nu kan vara. Valpar som inte är registrerade i SKK är inte rasrena, oavsett vad någon försöker säga dig. Det är inte dyrt att registrera så det är ingen undanflykt/ursäkt och NEJ! man kan inte registrera sin valp själv i efterskott!


2.) Valpen skall vara veterinärbesiktigad och chipmärkt då du hämtar den.

Det betyder att veterinärintyget inte får vara äldre än en vecka gammalt och det är faktiskt valköparens ansvar att noga granska detta papper. Det är det enda papper som du har som bevis för att du faktiskt köpte en valp du trodde var frisk, ifall det sedan skulle visa sig att du haft oturen att få en sjuk valp. Chipmärkningen garanterar att din hund är just din hund och att du lätt kan identifiera den ifall den skulle springa bort etc.


3.) Uppfödaren skall skriva ett köpeavtal eller fodervärdsavtal med dig då valpen hämtas eller då handpenningen erläggs.

SKK har tillsammans med Konsumentverket gjort ett avtal som man ska använda sig av. På det här avtalet finns alla dina rättigheter som valpköpare och/eller uppfödare med. T.o.m allt det finstilta. Det är båda parters ansvar att läsa noga vad som står.


4.) Valpen ska få finnas hos sin mamma fram tills dess den är 8 veckor gammal.

Valpar behöver sin mamma, inte bara för mjölk, värme och skötsel de första veckorna i livet utan också för fostran och social samvaro. Du ska alltså kunna få träffa mamman om du hämtar din valp runt 8 veckors ålder och vid alla besök innan dess.


5.) Ärlighet om rasbundna sjukdomar/uppfostran/skötsel/vård/träning!

Uppfödaren skalll vara mån om att upplysa sina tilltänkta valpköpare om allt det ett valpköp av just den här rasen innebär. Man ska vara ärlig om de sjukdomar som finns inom rasen och du som valpköpare ska våga ställa de "jobbiga" frågorna. Uppfödare som väljer att mörka eller istället tala illa om sina uppfödarkollegor och deras sjuka hundar ska man akta sig noga för. Varje uppfödare talar för sina valpar/hundar och allt annat är bara skitsnack. Akta dig för sådana människor! Samma sak gäller mängden pälsvård eller träning/aktivering som rasen behöver. Låt dig inte duperas av uppfödare som säger att bedlington inte kräver pälsvård eller attt shihtzus är enkla att ha i full päls, att rottweilern är en perfekt soffhund eller att det inte finns höftledsfel inom ett stort antal raser. Fråga andra människor än din uppfödare och se om du får samma svar och du som uppfödare: ljug inte, polera inte sanningen utan var ärlig!


6.) Genomförda hälsotester

Som seriös uppfödare bör man vara insatt i de hälsoprogram som finns för rasen samt faktiskt testa sina avelsdjur för de sjukdomar som finns i rasen. Uppfödaren skall vara insatt i sjukdomen och kunna svara på frågorna runt dem. Be att få se korrekta papper på testresultat och är du uppfödare skasll du vara stolt över att du faktiskt gör detta, det är något positivt oavsett om resultatet visar endast kärnfriska hundar eller om även Du fött upp hundar med defekter. ärliga uppfödare berättar om detta, de står för sina "trasiga" valpar eftersom de vet med sig att de gjort allt i sin makt för att förhindra det och nu tar ansvar för den enskilda valpen samt dess ägare och dessutom tar hänsyn till detta vid fortsatt avel. Lita på att din uppfödare faktiskt vet vad den sysslar med!


7.) Livstidssupport!

De allra flesta uppfödare tycker om kontakter med sina valpköpare genom åren. Vissa anordnar läger, träffar och ser till att man kan samlas flera gånger i hundens liv. Vissa uppfödare erbjuder sig att passa valpen under semestrar eller vill låna just Din hund till utställningar eller prov. Men alla uppfödare uppskattar ett vykort/ett mail eller ett telefonsamtal någongång under hundens liv för att få höra hur det går och ta del av dina tankar kring valpen. Uppfödaren kan ju sina hundar, sin ras och är kanske den som är allra bäst lämpad att rådfråga kring alla de bekymmer/frågeställningar som uppstår under hundens liv. Ta vara på den kunskapen och hör av dig till din uppfödare! Du som uppfödare bör se varje samtal som en bra feedback och utvärdering av din uppfödning och även om det är mycket trevligare med ros än med ris så finns det saker att lära i mötet med din valpköpare och du får möjlighet att spela en viktig roll i hundens utveckling om du är ödmjuk och lyssnar på vad din valpköpare berättar. Du som valpköpare bör heller inte glömma att du har EN uppfödare till din hund, medan din uppfödare kanske har 100 valpköpare eller med. Ha lite tålamod med att svaren kan dröja och att vi ibland inte har tid att lyssna på precis allt, vi försöker vårt bästa men ibland går det inte till hundra procent.


Jag är glad att få vara uppfödare, jag är stolt över att få ha valpköpare som har förtroende för mig och som vågar berätta om bekymmer och dela glädjeämnen och jag är glad att få vara den människa som sålde valpen du nu ger ett fantastiskt hundliv! Lyckan över att få vara hunduppfödare kan ibland få det att riktigt svämma över av käsnlor och den dagen då din hund inte längre finns hos dig, glöm inte bort oss. Glöm inte bort att berätta för din uppfödare att vännen du saknar inte finns, för hos oss klappar hjärtat ännu för den lilla valpen vi en gång hade i vår valplåda!

ANNONS
Av Hanne Winninge - 11 juli 2010 11:18

Som ni kanske har sett har jag gjort en ny omröstning gällande just valppriser. Det är en intressant spegling av ekonomin tycker jag. Vissa hundraser är synnerligen mer värda ekonomiskt än andra. Jag har alltid undrat över vad som styr denna prisutveckling.


Rent generellt kan man väl säga att jakthundsraser är de billigaste och just nu är små doggraser de dyraste. Varför är det så? Inte är det bara tillgång och efterfrågan som gäller, det finns mer bakom. Ökad popularitet brukar leda till höjda priser initialt för att sedan totalhaverera i rena priskriget då alla uppfödare försöker få avsättning för sina valpar.


Man skulle kunna tro att raser som genomför många hälsotester, mentaltester, arbetsprov etc skulle vara dyrare, men så är inte alls fallet. Sällskapshundarna är dyrare än jakthundarna och brukshundarna.


Man skulle kunna tro att en liten mängd valpar i en ras skulle öka priset, men så är det ju inte heller. Det måste ligga mer bakom. Jag tror att man inom en ras känner sig för och man vill ju som uppfödare inte ligga vare sig högst eller lägst i prisbilden, så man anpassar sitt pris.


Jag har rent personligen stor aversion mot prutare och snicksnackare när jag säljer mina valpar. Människor som försöker pruta får aldrig köpa valp, inte ens om de accepterar grundpriset efter att ha försökt pruta. Det är dålig takt och ton i min värld. Min valp är värd varenda krona och inser inte köparen det, så blir det ingen valp heller. Jag behåller hellre hela kullen osåld hemma då.


 

Kaffe som liten valp hos uppfödaren



 

Kaffe 8 månader


       


I dagarna har jag slutligen bestämt mig för att fina fröken Kaffe ska få ett eget hem att uppfostra och taxifiera. Hon är en underbar liten tjej som skulle förtjäna att ha en egen Matte/husse som hade all tid i världen för henne. Jag satt alltså här och våndades över vilket pris jag skulle sätta på min 4-åriga taxdam som är viltspårsmeriterad, utställd med CK och så långt från problemhund man kan komma. Att hon är en dansk import är ju egentligen bara intressant för någon som skulle vilja avla..



Så vad tror ni? Vilket pris satte jag?


Av Hanne Winninge - 10 juli 2010 08:01

Jag har skrivit ganska många inlägg om detta med inavel på den senaste tiden, mestadels beroende på att det är ett ämne som engagerar mig, men också på att jag inom just det här området finner att många uppfödare är okunniga eller ovilliga att sätta sig in i ämnet.


I många raser är antalet individer som brukas i avel redan allt för låg för att man egentligen skall kunna prata om något annat än att rasen har en inavelsdepression. Det betyder att rasen står och faller med uppfödarnas insikt i värdet av nya importer, inseminationer och utbyte av avelsdjur på andra sätt. I de riktigt numerärt små raserna är detta ett känt faktum beroende på rent praktiska skäl: det finns helt enkelt inga obesläktade hanar kvar i landet att para din tik med. Då måste man ju vända sig utomlands. Nej problematiken ligger nog störst hos de raser som dalat i popularitet och som faktiskt inte riktigt insett det ännu. Här fortsätter man gärna med sin linjeavel och tror sig kunna avla sig ur problemet på detta sätt. Det här är fallet inom en ökande mängde terrierraser. Jag vill inte peka ut några enskilda raser, men använd er av Avelsdata så ser ni själva vilka raser som har en sjunkande registreringsstatistik i kombination med ökande inavelstal.


Vi kan väl kika lite enkelt på varför inavel är dåligt för aveln, populationen och den enskilda individen.







Av Hanne Winninge - 8 juli 2010 07:14

Det har blivit populärt bland våra uppfödare att utnyttja SKK:s fantastiska tjänst Avelsdata. Där kan man finna oerhörda mängder information om sin ras, tilltänkta aveldsjur och avelsstrukturen hos sin ras. En av de flitigast använda funktionerna är den s.k provparningen. Här kan man alltså knappa in registreringsnumret på två hundar varpå programmet räknar ut inavelsgraden på den tilltänkta kullen. Folk knappar på som tokiga och närhelst inavelsgraden hamnar på noll så jublar man högt av lycka. 


Det blir lite grann som att säga att man kan köra bil bara för att man kan gasa, bromsa och styra. Man har de grova styrmedlen men man har inte insikten i HUR man ska använda sig av dem.


Jag tycker att det är enormt positivt att folk försöker, jag tycker att det är jättebra att folk vill och jag tycker det är fruktansvärt ledsamt när man bara går halva vägen. Med halva vägen menar jag att det enda man faktiskt gör är just att kolla sin egen kull. Man kollar inte barnbarnsdiagrammen som ger en utmärkt fingervisning om vart rasen är på väg och vilka "linjer" som kanske tenderar att överanvändas. Många klubbar slutar att fokusera på den effektiva populationsstorleken och målet att försöka öka denna, man går liksom bara halva vägen. Istället för att aktoivt arbeta FÖR en ökning av popultaionsstorlekn så nöjer man sig med att mäta den och anteckan måtten. Det är en bra metod, men inte lösningen på inaveln inom våra rasrena hundar, allra särskilt dem i små populationer.


Inte heller väljer man att ta del av informationen om inavelsgraden under de senaste åren. Det här gör att man missar en av de stora poängerna nämligen "1. Inavelsgraden i en population kommer att öka kontinuerligt eftersom djuren i populationen är mer eller mindre släkt med varandra. Därför är det inte korrekt att tala om att sänka inavelsgraden. Däremot kan man genom planerat avelsarbete minska inavelsökningen, d v s förhindra att inavelsgraden ökar i lika snabb takt." (Per-Erik Sundgren, Lathunden en analys)


Att ha en nollvision på en enskild kull är bra i sig, men inte alltid en långsiktig lösning på en inavelsökning inom en population. Det kan faktiskt vara bättre att på den enskilda kullen få en högre procentsats för att utjämna en matadoravel på en obesläktad individ. Man glömmer gärna det här. Låt oss hoppas att ju fler uppfödare som tar för vana att beräkna inavelsgrader desto fler kommer att vilja sätta sig in i avelsstrukturer och den långsiktiga avelsplaneringen detta innebär.



Av Hanne Winninge - 4 juli 2010 19:00

DNA-tester är en het potatis i många raser och för många rasklubbar. I svallvågorna efter ett nytt test genomförande kan man finna både vrakved och slutligen hel stiltje. Jag ska sluta skriva omskrivningar för verkligheten, men lite poesi måste man tillåta sig.


  


Sedan hundens genom blev kartlagt med hjälp av boxern Tasha har det kommit fler och fler DNA-test på marknaden. Många raser kan skatta sig lyckliga sedan korrekta mutationstester kommit. I egen talan kan jag bara säga vilken gudagåva PLL-testet varit för minibullarna. Prcd-PRA har jag redan testat mina labbar för och svarta labradoren Space är dessutom testad för CNM och mina bedlingtons alltid testade för koppartoxikos.


  


Det är med all den här vanan av tester och med erfarenheten av vad testerna kan leda fram till som jag vill säga ett par ord i frågan om DNA-testerna som ett verktyg för uppfödaren. Vi ska inte glömma att det faktiskt är för uppfödarna som den verkliga vinsten med DNA-tester ligger. Visst kan det vara trevligt för den enskilde hundägaren eller för den enskilda hunden att veta ett enskilt resultat, men det är i hjälpen vid avelsplanering som man verkligen kan finna stora plusvinster!


  


Med ett mutationstest kan man enkelt avgöra vilka hundar som är genetiskt drabbade (alltså affecteds) om de innehar en uppsättning av den sjuka genen (carriers som inte själva kan utveckla sjukdomen) eller om individen helt saknar det sjuka anlaget (clear). Med enkel recessiv nedärvning innebär det ju att man kan para clear hundar med alla andra varianter, åtminstone i teorin eftersom vare sig SKK eller djurskyddslagen tillåter avel på genetiskt sjuka hundar, men låt oss hålla oss ett tag till teorin. En clear hund lämnar ALLTID ett friskt anlag vidare till sina avkommor. Det är nog så gott, men om man resonerar som så att man bara vill para clear med clear för att på så sätt vara 100-procentigt säker på att få fria avkommor, då är man farligt nära gränserna för inavelsdepressioner och genetiska flaskhalsar.


  


För många uppfödare, som kanske är helt obekanta med DNA-tester eller som är helt nya med uppfödning kan valet tyckas solklart. Givetvis ska man bara para bärarfria hundar med varandra, då får man ju inga sjuka eller bärare. Det är om man tar saken ett par steg längre som man ser de verkliga problemen. Få raser har tillräckligt stor avelsbas eller population för att man skall ha råd att slå ut bärare i avel. Genom att exkludera bärare så har man strypt tillgången på värdefull genetisk variation, något som faktiskt är den konkreta orsaken till ärftliga sjukdomar från början.


Låt mig ge ett högst konkret exempel. Säg att hane X befinns vara Clear. Han är på alla sättt en bra individ och lånas ut frekvent i aveln. Han får 30 kullar efter sig. Hane Y däremot får testsvaret carrier och ägaren tar honom omedelbart ur avel eftersom han bär på ett sjukt anlag, istället för att se att han faktiskt bär på ett friskt anlag också. Bara genom att titta på dessa två djur kan vi konstatera att vi förlorat mer än hälften av vårt avelskapital. Hane Y får inga avkommor och i nästa generation har vi bara hane X:s avkommor att ta del av.


  


Givetvis är inte avelsbasen så här snål, men slutsatsen är att om uppfödarna överanvänder de hanar som testas clear istället för att fortsätta välja hanar på andra premisser än svaret av ett DNA-test så har vi snart målat in oss i ett hörn. Ett hörn fyllt med kusiner, halvsyskon, sysslingar och en helvetes ökning av inavelsgraden inom rasen.


Att ha tillgång till ett DNA-test inom en ras är ett fantastiskt verktyg - OM man vet att nyttja det rätt. Om uppfödarna får upplysningar, kunskap och insikt i värdet av att fortsätta använda bärare, annars är frågan om det inte varit bättre för rasen i sin helhet att varit utan testet. Jag hoppas att alla de raser och rasklubbar som får ett nytt test vågar ta ställning för bärarna och deras oerhört viktiga roll i avelsarbetet. Givetvis ska testet uppmuntras, för ju fler hundar som testas desto bättre urval har man ju och desto större kunskap får man. Kunskap är makt och med makten att välja rätt kan vi som uppfödare fortsätta verka för sund hundavel med god genetisk variation!!

Av Hanne Winninge - 30 juni 2010 06:15

Jag har också varit ny och grön och drömt stora drömmar om avel och stjärnstatus. Jag har också sett min egen hane som ett riktigt praktexemplar som självklart borde få bli pappa till ett helt gäng kluriga avkommor. Det var förvisso mer än 20 år sedan nu, men jag minns fortfarande den entusiastiska känslan.


De här tankebanorna dyker säkert upp både här och var, i alla olika raser och i alla olika djurarter vi människor avlar på. Det är bra med driv och det är bra med vilja, så jag vill absolut inte hålla någon tillbaka bara för att deras dröm är ny eller stor. Men nog finns det väl ändå vissa saker som vi som hållit på ett tag kan delge våra hanhundsägande rasfränder? Jag satte ihop en lista med alla de downsides som det faktiskt finns med att hålla en avelshane. Har du fler saker du anser behöver stå med? Let me know och jag ska snabbt infoga dem.


  


1.) Hanen ska förstås vara av intressant stam och med ypperlig exteriör samt rastypiskt temperament. Svårare än vad man kan tro, eftersom de linjer man själv gillar kanske inte uppskattas av alla. Lika som att de linjer man är välbekant med kanske redan har sin kvot fylld med intressanta avelshanar. Exteriören är en tuff bit att uppfylla. Det finns säkerligen en hel del hanar därute med både ck och cert som aldrig kommer att få kullar efter sig.


2.) Du behöver se till att din hane är up-to-date med alla hälsotest. Det innebär alltså t.ex ögonlysning, hjärtundersökningar, BAER-tester, PLL-test, patellaundersökning, hd/ad-röntgen, DNA-test och kanske KCS-tester. Vissa test ska göras en gång, medan andra görs årligen. Hanar som faller genom på dessa test blir helt oanvändbara och då har man lagt stor möda och massa pengar på att faktiskt göra testerna. Utmärkt för rasen, men lite tungt för den egna plånboken.


3.) Meritering. Visserligen är många raser kanske mest uppskattade som sällskaps- och utställningshundar, men för att lyckas som utställningshund krävs en massa anmälningsavgifter, resekostnader, kostnader för trimmer/pälsvårdspreparat, övernattningar etc. Min egen resa till World Dog Show landade på stadiga 6000 kr och då sov vi i bilen med tält... Kanske vill du se till att din hane dessutom kanske är mentalbeskriven? Eller har provat agility, lydnad eller rallylydnad? Viltspår, bruks eller kanske flera av ovanstående sporter? Mer pengar....


4.) Hanen ska vara i toppform för att kunna para de tikar han får på besök. Det kräver att han ska vara pigg, frisk och välmusklad i alla lägen. Han ska dessutom veta hur man gör. Det är faktiskt inte riktigt så enkelt som man tror.


5.) Tikbesöken sker sällan tisdagkväll kl. 18-20 utan allt som oftast på mosters 70-års kalas, juldagen eller en helg man vikt till semester på Gotland. Då ska din hund vara redo och du ska vara beredd på att husera en löptik mitt i julbestyren. Har du plats och möjlighet att ta dig an någon annans hund i ett par dagar? Har du möjlighet att dela på kärleksparet och är du insatt i vad det innebär att ha en höglöpande flicka hemma hos din annars rumsrena hane? Killar som har töser på besök få ofta lust att lyfta på benet både här och var, dessutom så sker kanske parningen i din säng/soffa. Det blir en del kladd och söl som ska tas om hand.


6.) Efterspelet innebär att din hane nu vet vad han ska göra med flickor. Många gånger gör det grabbarna lite extra stöddiga och definitivt mer könsmedvetna. Grannens tik kanske lockar extra mycket och vips är han på eget friarstråt. Innekissandet är hanhundens sätt att markera sitt revir och det är inte säkert att han upphör med denna ovana bara för att hans fästmö åkt hem. Detta ofog vill de gärna ta med sig på nya ställen, såsom mormors sommarstuga, svärmors nya husbil eller varför inte chefens skrivbord?


7.) Ansvarsfrågan. Det är inte sällan som hanhunden skälls för alla de defekter som möjligen kan uppstå hos valparna. Såväl andra uppfödare som tikägaren kan plötsligt komma med frågor om härstamning, hälsotillstånd och annat som de förväntar sig svar på. Du bör också räkna med att du som ny hanhundsägare har extra ögon på dig.


  


Vill Du trots alla detta satsa på att ha en avelshane, så är mitt råd att hitta en kunnig och erfaren mentor som tycker om din hane och som kan hjälpa dig promota honom rätt. Stort lycka till!!!

Presentation


Välkommen till kennel Skybar och min blogg. Jag skriver om ditten och datten, mest om hundar och allra oftast om miniatyrbullterrierna Bacon och Yihoo. Fast jag föder förstås upp arbetande jaktlabradorer...

Fråga mig

22 besvarade frågor

Omröstning

Vad tycker du om de nya utställningsreglerna?
 Bra, lätta att hänga med på.
 Man får väl lära sig, men just nu är det lite krångligt.
 Jag saknar att de inte placerar 5 hundar.
 Varför inte ändra till FCI-regler direkt?
 Vad då är det nya regler?
 Excellent borde betyda att man fått CK...

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kennelskybar med Blogkeen
Följ kennelskybar med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se