Det börjar kännas spännande här hemma nu. Fina gula Hayley har gått lite mer än halva tiden och har fått en fin rund mjuk valpmage. Hon gillar att bli beundrad och med en glupande aptit så kan jag nu med säkerhet säga att det finns små blivande jaktlabradorer i den där magen.

Det känns pirrigt härligt att få möta ännu en kull labbevalpar. Det är liksom som ett alldeles eget litet vårtecken för bara oss invigda. Att kunna möta slaskig vårvinter och spirande vår med springet av små tassar, ljudet av smaskande diande valpar och att få se hur ett myller av varma trygga valpkroppar får njuta av det första spirande vårgräset är faktiskt ren och skär uppfödarlycla.

Hayley är en trygg hund. Hon har så lätt för att möta världen och världen verkar tycka om att möta henne. Ständigt på språng, ständigt i rörelse på promenader och jakter. På snabba ben och med smidiga muskler och ett snabbt sinne är hon fantastisk att se på. Just nu verkar söket främst vara inriktat på födosök runt stolsben och matbord, på jakt efter smulor och tappade rester.

Blivande pappa Taffy är en hund med energi. Fantastisk att se på i sin intensitet och förmåga att slappna av däremellan. Helt trygg med andra hanar. Stark stabil i kropp och sinne - precis som en labbehane ska vara.

Plus 17 cm visar måttbandet, så nu får vi se var det landar- Spännande ska det bli. Vi längtar efter er Skybar G-kullen!!!!!!

Jag var en gång på föreläsning för Per-Erik Sundgren (Lathunden och Geneticas skapare och en av Sveriges mest inflytelserika personer då det gäller avelrekommendationer osv). Han ställde en fråga till oss åhörare:

-Vad är det enskilt viktigaste skälet till att en tik går i avel?

Vi gissade oss blåa och gröna i försöken att finna det svar han önskade. Men han bara log och lovade oss svaret senare i föreläsningen, så jag följer hans tanke och ger svaret sist i det här blogginlägget.

Jag presenterar istället det jag kan anse vara de rimliga svaren och hur jag tänker runt dem. Låt oss se om du har samma förslag på svar som jag hade. Spännande värre!

Tiken kan reproducera sig på ett naturligt sätt.

Jag tycker att det är en självklarhet att hanen och tiken kan para sig naturligt, jag tycker att det är självklart att tiken kan bära sina valpar, föda dem naturligt och slutligen ta hand om dem under deras uppväxt. De här tankarna har jag uppenbart levt i naiv tro att de flesta uppfödare delar med mig. Inget nytt iofs, jag tror ofta att mina tankar delas av fler, så jag blir liksom ofta förvånad att folk ser annorlunda på saken. Jag vet att det finns skäl att inseminera ibland, jag inser att inte alla dräktigheter går som de ska och att man kan behöva ge extra kalk flr att ge tiken bättre möjlighet att få en vaginal valpning. Jag har själv haft fellägen och värksvagheter hos mina tikar som renderat i kejsarsnitt, men jag har ALDRIG haft en dålig mamma till mina valpar. Med mina nya högt avgudade/älskade/uppskattade miniatyrbullar så har jag tvingats inse att världen uppenbart ser annorlunda ut. I England/Australien/Europeiska kontinenten är planerade kejsarsnitt extremt vanliga, man bestämmer alltså en tid med sin veterinär och skär ut valparna utan att ge tiken en chans att valpa naturligt. Varför? Varför vill man ge valparna en sämre start i livet? Varför vill man utsätta sin tik för en bukoperation? Finns det SÅ stora problem med valpningskomplikationer och en så hög frekvens av akutsnitt att man måste göra detta i förebyggande syfte? Jag vet inte. Jag vet inte för jag får inga svar mer än skälen att jag aldrig haft en svår valpning, att jag inte förlorat valpar, att jag inte vet, att jag är en nybörjare. Jo, det är alldeles sant - alla de skälen passar in, men hjälp mig förstå då! För i Sverige snittas inte bullar regelrätt vad jag förstår, för om det äör så är jag lyckligt ovetande om detta. Om det är så man behöver ha det med BT eller MBT då kan jag inte föda upp sådana, för det kan jag bara inte gå med på. Jag återvänder till mn första gissning ovan: Tiken kan reproducera sig på ett naturligt sätt.

Tiken ska vara en utmärkt representant för sin ras utseendemässigt, mentalt och med en god hälsa.

Självklart finns det en massa supersnälla, jätterara, friska hundar av just din ras därute i världen men kanske besitter de ändå inte de kvalitéer som krävs för att de ska vara en bra avelstik. Kanske kan det vara så att den snälla labbetiken som jagar fantastiskt bra tyvärr har C på höfterna? Kanske är den fantastiska showbullan med det närmast perfekta äggformade huvudet en riktigt manisk hund som knappt fungerar i vardagen eftersom den jagar solkatter timme efter timme? Kanske är den superfriska, underbara cavaliertösen så hög på benen och med så tunt huvud att folk misstar henne för en Phalene? Det är så oerhört många saker som ska klaffa för att en hund ska vara lämpad för att gå i avel och alla raser har sina egna hälsotester, sina egna egenskapstester och sin egen rasstandard att gå efter.

Tiken ska bidra till en bra genetisk variation.

Att det kan vara extremt mycket mer givande för en population att använda en obesläktad importtik är givetvis en intressant företeelse. Men idag finns ju heller inte så låsta dörrar då det gäller den egna inhemska populationen, så man får nog se de flesta hundraser ur ett globalt perspektiv nuförtiden. Det betyder ju att en enskild individ sällan gör en sådan stor skillnad att det av det skälet skulle vara värt att använda henne. Enskilda blodslinjer är dessutom aldrig av sådan vikt att det kan anses vara försvarbart att för den skull utse tiken till en given avelstik.

Tiken ska må bra och vara frisk.

Ja men självklart, utbrister väl de flesta här. Men är man frisk och mår bra om man diagnosticerats med en ärftlig sjukdom? I Sverige är det enkelt, våra lagar förbjuder oss att använda hundar som är genetiskt sjuka. Så ser det inte ut överallt, bara i vårt grannland Finland är det fullt okej att använda sig av hundar som är genetiskt sjuka i exempelvis PLL eller PRA. Man får alltså ytterligare belasta ett redan sjukt djur med den påfrestning som att bära en valpkull, föda den och sedan ta hand om den. Vilken märklig logik det är för mig. Som att man skulle vilja utsätta sin bästa vän för att bli sjuk bara för att man ska få valpar efter den? Vår djurskyddslagstiftning är stark och jag är i just detta extremt glad för den.

Du har säkert en massa fler skäl, vi åhörare gissade länge men fick inte honom att svara RÄTT! Nej, i slutet av föreläsningen gav han oss svaret:

"Det enskilt viktigaste skälet till varför tiken går i avel är att den ägs/finns hos en uppfödare!"

Och visst har han rätt! Vi uppfödare ratar hane på hane, vi ratar andras tikar, vi ser över och går genom kull efter kull och det enda man kan vara helt säker på är att avelstikar=tikar som uppfödare kan ta kullar på. Krasst och så vansinnigt spot on! Låt oss ta det ansvaret och se till att de tikar vi faktiskt ger bördan av att både faktiskt bära valpkullen men också ger uppdraget att låta rasen fortleva åtminstone inte själva tar skada, åtminstone själva kan reproducera sig och att dessa våra avelstikar faktiskt uppfyller alla de krav jag ställt ovan och inte bara det enda skäl som Per-Erik Sundgren ger. Vi har ett stort ansvar!

Bullar har en massa bra egenheter, men deras absolut bästa egenskap är att de alltid kan få en att skratta. Jag menar hör här:

1. Man sitter och halvslöar i soffan och degtristessar sig, som en blixt från klar himmel kommer det en bullterrier dundrande rätt genom hela köket och biten i vardagsrummet för att kasta sig upp i din famn och med stor passion bestämma sig för att den allra bästa platsen i HELA huset måste vara uppe på ditt huvud och hur otroligt snäll och älskad du är som låter dem få klättra upp. Kärleksbiten visas med små gnagande bett i skalp och öron.

2. Prassel, prassel, prassel...tystnad....prassel, prassel, prassel...VOV! Små djupa grymtningar.... Du smyger dit för att kolla vad som pågår och kanske ta bullterriern på bar gärning. Badrummet är helt belamrat av små konfettibitar av toapapper och på det golvuppvärmda klinkergolvet ligger en bulle på rygg och slingrar sig lyckligt samtidigt som den smaskar på resterna av toarullen.

3. Var är min kudde? Samtliga barn och Man utfrågas om kuddens spårlösa försvinnande. Randig bullterrier ligger stilla med nosen inborrad mellan tassarna och sover. Ytterligare ett varvs letande i huset och en skarpare utfrågning av familjen. Den randiga bullterriern fortfarande helt orörlig. Maniskt letande men inflikade svordomar om sakernas tillstånd därefter regelrätt tredje gradens krigsrättsförhör med barnen om kuddens obefintliga existens, Mannen har redan lämnat huset. Den randiga bullterriern plirar på mig med sömndruckna ögon för att se vad allt oväsen är om och under henne skymtar minsann en bit av den eftersökna kudden. Randiga bullterriern konstaterar att skriken verkar ha upphört och borrar ner nosen igen...i min kudde.

4. Tre hundar med på promenaden ut, på fältet springer tre glada hundar omkring och leker, tre glada hundar passerar sjön och tar ett snabbdopp. Men bara två hundar följer med förbi avfarten hem för att kunna gå den längre sträckan. En randig bullterrier har redan lagt öronen längs med skallen och travar snabbt hemåt. Efter endast två inkallningar låter hon sig stoppas och kan hämtas nådigt för fortsatt promenad i koppel. 3 km räcker tydligen om man är en randig gris...den vita grisen har just hittat en hög med älgbajs och är lycklig över detta.

Bullterriers är mycket festliga - och krävande - och egensinniga - och sååååå mycket värda det!!!!

In recent weeks, a feeling came creeping, or rather struck me in the face and then remained as a stubborn brain irritation. Many of my friends have already received their fair share of whining on this bit, but hjärnirritationen does not seem to subside so I try to write a blog post about it. With great risk of sounding overblown, pompous, self-righteous or round out the outright crazy - but you can take it (think of myself as living with it! * S *)

 

Bacon is a dog in my life, she is the star in my sky, the apple of my eye, she is the klarastse pearl in the can, the best punchline in Parliament, by far the most delicious sweets in the bag and if we are going to be a little easier Bacon is MY dog and I'm her man. Our own elected little togetherness teases sometimes gallfeber on the family and very special man in my life because I throw myself down on the floor and greet long, long, long time for bacon if I had been away before I see him ... or kids (more ashamed now )

Bacon happen besides this also be a miniature Bull Terriers who win a lot of rings, she displayed a lot of rings and I spend quite a lot of money on her to show her tip-top and where I want, in the style I want and the way I like. Bacon is simply a star not only for me but also for the breed in Sweden, and if I should judge on the number of appreciative mail / sms / comments a fairly well-known lady abroad.

 

In the beginning, Bacon JUST my heart dog and then we started walking from puppy classes to the official classes, the goal was just to continue to have fun, to set out where we thought it was funny and when we could. The goal, like expanded over time, of course, as the success came. I think no big winners promote as such and had such plans in front of him as 8 weeks puppy, so perhaps is the development completely natural? We have ventured out of our comfort zone and put in much of Europe now, but never have we had something different in mind than that we go because we have fun, to a dog show is so fun and because it makes our band incredibly much stronger. Of course I also realize that the little brindlegrisen would hardly landed at Cruft's, in Spain or even in Holland if she did not win their classes - then we would certainly kept us around and come out like that as my Bedlington did (type 5-6 times per year) But of course it is also true that you have goals with their exhibition travels. I went not with Bacon to Stocholm this year to not win the Nordic Winner title, of course, was the goal and this time we did not target ... Yihoo did and it was of course furious fun.

 

Many of the mini-bull people have hejat on us and become still as excited to see Bacon win, they think she deserves it and they are happy for us and perhaps even some of the breed's sake - we have seen in groups, and has actually won three of them! Such is nice advertising for a race that lives a secluded life in the terrier group's charismatic lineup. But the tone has changed ... bull people are still just as happy ... they're not competing with us. In other places it sounds suddenly different, you may hear the most bizarre rumors about Bacon and me.

Yes, I realize of course that there is always talk, I realize of course that it must be sad to see the same dogs win again and again. This even though I barely shows in Sweden.

Nowadays, it's like the important thing is for them to win without Bacon NOT win. Never mind the dog that wins just is not she. And you know one thing, it makes me really sad. Hate me happy, happy to have their own Win, become sour because you did not win and hope like that Bacon should be beaten by your dog. But why on earth should it be the best in the entire show that Bacon was beaten? She has not done you anything, she is the same happy little dog no matter what and we had much fun together even though we did not win. This feeling is extremely disappointing for one race desire, and I hate it too.

Sure, I might imagine - perhaps I have tokfel. Let's hope?

 

BUT if I can not get enjoy my dog ​​to the lost and because it is my friend, then I think you are out there doing wrong. Turn us, came up with a better dog, for another judge and beat us! I mean that's what we must do every time, come up with a better dog, yes even the best dog, for otherwise we can not win! There is no injustice built into it. Bacon has a lot of exterior flaws, do not believe that I am not aware of them! There are a lot of neat mini buns out there that certainly is prettier than her, it makes it very safe. But take them out now and give us an honest game about it! You can beat us, we have most evidence of the matter, last year it happened three times in a bitch and three more times in the battle for BOB and BOS. Although more than 20 exhibitions yet.

Why do I write as this whining / klaggande / angry post? In order to build my sympathies, styrkekramizar or what? No, because right now so disturb this setting so much that I notice that I will take this into consideration when I plan my shows for years. I do not watch anymore on awards lists, maps, and think, 'Well, what fun, it seems exciting. Dit we go! " No, I have started to think: "Oh, so if we are beaten there then we have lost, you might want to get home?" Because I do not want to give them the benefit to see the Bacon get a slap!

 

Madness - madness! I'm not such a man! I villl not be such a man! How do you know what I'm going to do? I will notify the bloody World Exhibition in Salzburg, and go there and not think a single second more on we go there as unmown World Winner and that we can be beaten. For now it's over with the spray! I refuse: Bacon, Yihoo, Anna and I'm going to Salzburg just as we planned and we will be just as fun as we thought. And do you know? I will be swine disappointed if we did not get placed in our champion class, but what someone else says about it I will not bother my head about. I mean look at the pictures below ... how much fun we had not?

       

I will take this argument as my late New Year's resolution! Do you think I can keep it? Probably not, but I'll try anyway.

Under de senaste veckorna har en känsla kommit krypande, eller snarare slagit mig i ansiktet och sedan legat kvar som en envis hjärnirritation. Många av mina vänner har redan fått sin beskärda del av gnäll rörande den här biten, men hjärnirritationen verkar inte avta så jag provar att skriva ett blogginlägg om saken. Med stor risk för att låta uppblåst, pompös, självgod eller runt ut av regelrätt galen - men ni får ta det (tänk på mig som lever med det!!!*s*)

Bacon är Hunden i mitt liv, hon är stjärnan på min himmel, the apple of my eye, hon är den klarastse pärlan i burken, den bästa punchlinen i Parlamentet, den allra godaste karamellen i påsen och om vi ska vara lite enklare Bacon är MIN hund och jag är HENNES människa. Vår egenvalda lilla tvåsamhet retar stundtals gallfeber på familjen och alldeles särskilt Mannen i mitt liv eftersom jag kastar mig ner på golvet och hälsar länge, länge, länge på Bacon om jag varit borta INNAN jag hälsar på honom...eller barnen (mer skamsen nu)

Bacon råkar förutom detta även vara en miniatyrbullterrier som vinner mycket i ringarna, hon visas mycket i ringarna och jag lägger tämligen stora pengar på henne för att kunna visa henne tipp-topp och där jag vill, i den stil jag vill och på det sätt jag vill. Bacon är helt enkelt en stjärna inte bara för mig utan även för rasen i Sverige och om jag ska döma på antalet uppskattande mail/sms/kommentarer en ganska välkänd dam även utomlands.

I början var Bacon BARA mitt hjärtas hund och då vi började gå från valpklasserna till de officiella klasserna var målet bara att fortsätta ha kul, att ställa ut där vi tyckte det var roligt och när vi kunde. Målet har liksom utvidgats med tiden, givetvis allt eftersom att framgångarna kommit. Jag tror ingen storvinnare promotades som en sådan och hade sådana planer framför sig som 8 veckorsvalp, så måhända är utvecklingen helt naturlig? Vi har vågat oss ut från vår comfortzone och ställt i stora delar av Europa nu, men aldrig har vi haft något annat i tankarna än att VI åker för att VI har roligt, för att hundutställning är så kul och för att det gör våra band otroligt mycket starkare. Givetvis inser även jag att den lilla brindlegrisen knappast skulle hamnat på Cruft's, i Spanien eller ens i Holland om hon inte vann sina klasser - då hade vi säkert hållt oss i närheten och kommit ut så där som mina bedlingtons gjorde (typ 5-6 ggr per år) Men självklart är det också så att man har mål med sina utställningsresor. Jag åkte inte med Bacon till Stocholm i år för att inte vinna Nordisk Vinnartiteln, självklart var det målet och den här gången nådde vi inte målet...Yihoo gjorde och det var förstås rasande kul.

Många inom minibullefolket har hejat på oss och blir fortfarande lika glada över att se Bacon vinna, de tycker hon förtjänar det och de är glad för vår skull och kanske t.o.m lite för rasens skull - vi syns i grupper och har ju faktiskt vunnit 3 av dem! Sådant är fin reklam för en ras som lever ett undanskymt liv i terriergruppens karismatiska lineup. Men tonen har förändrats...bullefolket är fortfarande lika glada...de konkurrerar ju inte med oss. På andra ställen låter det plötsligt annorlunda, man får höra de mest bizarra rykten kring Bacon och mig.

Jo, jag inser förstås att det alltid pratas, jag inser förstås att det måste vara tråkigt att se samma hund vinna om och om igen. Detta fastän jag knappt visar i Sverige.

Nu för tiden är det som att det viktiga inte är för dem att vinna utan att Bacon INTE vinner. Skitsamma vilken hund som vinner bara det inte är hon. Och vet ni en sak, det gör mig faktiskt ledsen. Hata gärna mig, ha gärna egen vinnarskalle, bli sur för att du inte vann och hoppas gärna att Bacon ska bli slagen av just din hund. Men varför i hela friden måste det vara det bästa på hela utställningen att Bacon blev slagen? Hon har inte gjort er något, hon är samma glada lilla hund oavsett vad och vi hade lika roligt tillsammans fastän vi inte vann. Den här känslan är extremt nedslående för ens tävlingslust och jag hatar den också.

Visst, jag kanske inbillar mig - jag har kanske tokfel. Vi kan väl hoppas?

MEN om jag inte kan få glädjas åt min hund för att den vinner och för att det är min VÄN, då tycker jag att ni därute gör fel. Slå oss gärna, kom med en bättre hund, för en annan domare och slå oss! Jag menar det är ju det vi måste göra varje gång, komma med en bättre hund ja rent av den bästa hunden, för annars kan vi inte vinna! Det finns ingen orättvisa inbyggd i detta. Bacon har en massa exteriöra brister, tro inte att jag inte är väl medveten om dem! Det finns en massa snygga minibullar därute som säkert är snyggare än henne, det gör det alldeles säkert. Men ta ut dem då och ge oss en ärlig match om saken!! Det går att slå oss, vi har flertalet bevis för den saken, förra året hände det 3 gånger i tikklassen och 3 gånger till i kampen om BIR och BIM. Visserligen på mer än 20 utställningar men ändå.

Varför skriver jag då detta gnällande/klaggande/ilskna inlägg? För att skaffa mig sympatier, styrkekramizar eller vad? Nej, för att just nu så stör den här inställningen mig så mycket att jag själv märker att jag tar med det i beräkningen då jag planerar mina utställningar för året. Jag tittar inte längre på domarlistor och kartor och tänker: "Ja vad kul, det verkar spännande. Dit åker vi!" Nej, jag har börjat tänka: "Jaha, så om vi blir slagna där då har vi tappat, man kanske borde bli hemma?"  För jag vill inte ge dem vinsten att se Bacon bli slagen!

Galenskap - madness! Jag är inte en sådan människa! Jag villl inte vara en sådan människa! Så vet ni vad jag tänker göra? Jag ska anmäla till den där satans världsutställningen i Salzburg och åka dit och inte tänka en enda sekund MER på att vi åker dit som oslagna Världsvinnare och att vi kan bli slagna. För nu är det slut med det tänket! Jag vägrar: Bacon, Yihoo, Anna och jag ska till Salzburg precis som vi planerat och vi ska ha precis så skoj som vi tänkt. Och vet du? Jag kommer bli svinbesviken om vi inte blir placerade i vår championklass, men vad någon annan säger om saken DET ska jag inte bry min hjärna om. Jag menar titta på bilderna nedanför...hur roligt hade vi inte?

Jag ska ta detta resonemang som mitt försenade nyårslöfte! Tror ni jag kan hålla det? Antagligen inte, men jag ska försöka i alla fall.

Det är otroligt givande för mig som insyltad/inbiten hundsportare att jobba med hundar professionellt. Jag kan aldrig tillåtas förlora kontakten med de vanliga hundägarna och hur de vanliga människorna ser på just sin hund, hundraser, hundvård, hunduppfostran eller allt det där andra som utgör vardagen.

Det är givetvis också oändligt givande att vidga sina vyer bort från de egna raserna och iakkta eller rent utav delta i diskussioner rörande andra rasers problem. I flera av de arbetande raserna återkommer man ganska ofta till uppdelningen av rasen i en s.k arbetsyp och en s.k showtyp. De ena laget håller stenhårt på sin typ och slåss för dens förträfflighet medan motståndarsidan gör precis detsamma. På varje sida brukar det sedan finns folk som ivrar för att dela rasen. Det är just den där tanken med att "dela rasen" som föranleder detta årets första blogginlägg.

Vi kan väl börja med att titta bara på begreppet hundras och att det är tämligen brett för den vanliga människan. Lyssna på den här konversationen (tagen direkt från mitt jobb)

- Välkommen till Svans & Elegans, det är Hanne.

- Jo hej, klipper ni hundar?

- Ja då, vi klipper både hundar och katter. Hur kan jag hjälpa dig?

- Min hund behöver trimmas.

(Första trappsteget: menar kunden att hunden ska klippas eller trimmas?)

- Men det hjälper vi dig gärna med. Vad är det för ras på din hund?

- Det är en sådan där shissu-lahappso, men han är rätt så tovig.

För kunden är det självklart att hunden är en ras, han/hon svarar aldrig något annat än de raser som ingår i blandrasen (om det inte är en 4-vägskorsning ungefär). Vilket förstås är extremt hjälpsamt eftersom jag med ledning av detta kan konstatera att shihtzu/lhasa apsoblandrasen antagligen behöver klippas ner och aldrig behöver trimmas en enda gång. Vi tar nästa konversation:

- Ja, hej det är Hanne!

- Hej jag heter XXX och jag läste att ni ska ha valpar?

- Jo, det stämmer bra det, vad trevligt att prata med dig. Förhoppningsvis får vi valpar i slutet av februari.

-  Har de stamtavla?

- Ja de kommer att ha stamtavla då det flyttar vid 8 veckor och så är de vaccinerade...(ni vet hela harangen?)

- Fast jag vill ha en svart tik?

- Okej, då får vi hålla tummarna för att det blir många sådana då. Det är det folk vill ha mest.

- Men det är de där smala va'?

Jo, det är ju förstås riktigt mina labradorer av fieldtrialtyp slarvigt kallade jaktlabbar är förstås smalare i folks ögon. Inte för att hullet behöver skilja mellan dem utanför att folk tror att det är det som skiljer dem från andra labradoruppfödares hundar.

En vän till mig har AHT, American Hairless terrier. Flera av er därute känner till AHT och de blir mer och mer populära med sin gumminakna hud och terrierkynne. Men AHT får inte registreras i Sverige, de är nämligen bara godkända i den ena av de stora kennelklubbarna däröver. UKC (United Kennel Club) och inte AKC som råkar vara SKK:s samarbetspartner. Det betyder härvid lag att AHT inte kan registreras i Sverige. Att det finns fler AHT i Europa/Sverige än det finns gotlandstövare i Europa/Sverige spelar ingen roll.

Vi måste alltså vara försiktiga med att svänga oss med begrepp som inte har samma värde hos oss alla: shisslahappsoägaren, smala labbevalpköparen, AHT uppfödaren och jag har inte samma syn på vad som gör en hund till en individ av en ras. För mig finns det bara en enda sak som gör en hund till just en individ av just den här rasen. Kan ni gissa vad?

HUNDEN IFRÅGA HAR EN STAMTAVLA UTFÄRDAD AV SKK ELLER ANNAT FCI-landSOM SÄGER VILKEN RAS DEN ÄR!

Så det där snacket med att dela raser blir bara tomt dravel i mina öron. Det finns inget som heter jaktlabrador för i stamtavlan står det Labrador retriever på såväl min smala fasanmissil som på BIS-vinnande tjocksmocken. Det finns inget som heter working aussies för i stamtavlan står det Australian shepherd precis lika mycket som det står Australian shepherd i den toppvinnande utställningshundens. Det som däremot finns lika reellt i verkligheten som i stamtavlan är variationen att inrikta aveln på den del av rasstandarden du själv finner vara mest intressant.

Men om man själv har valt att helt rikta fokus på en del av rasstandardens delar så måste man ju förstås inse att andra delar lätt blir lidande. Då kan man inte anse att rasstandarden ska ändras eller tro att andra uppfödare gjorde fel som la sitt fokus på andra delar. Jag tar aussien som exempel igen: man kan inte säga att en aussie ska vara som ett spjälstaket med byggnad som en Border Collie bara för att den kroppsbyggnadstypen är mer effektiv när hunden ska valla och det är ju det hunden ska göra. Om alla vallare skulle vara MEST effektiva så skulle de väl allihop se ut som BC? Istället har vi en hel grupp bestående av vallare av olika typer, allt från OES till Lancashire Heeler via Pumi och Welsh Corgi Cardigans. Dessa särskiljer sig säkert en massa åt i psyke och vallningsteknik, de har olika historia och de har absolut helt skilda rasstandarder. Men att försöka närma Australian shepherds mot BC exteriört med motiveringen att det skulle vara bättre för dem i vallningen gör ju att hela rastillhörigheten haltar betydligt. Rasstandarden skrevs ju för att man enkelt ska kunna särskilja en rasindivid från en annan ras olika individer.

Mina labradorer är egenskapsavlade i generationer och har fått fantastiska apportörs/jaktegenskaper under dessa generationers riktade avel. Någonstans under vägen har man släppt allt mer på den exteriör som står beskriven i rasstandarden, eller åtminstone valt att tolka den annorlunda. Utställningsfolket har likaså gjort avsteg från den och förändrat sina hundar åt motsatt håll. Idag finns det inte längre hundar som kan upprätthålla den höga jaktliga kapacitet som krävs för att kunna bli SeJCH och kunna ta cert på utställningar. Rasen är fortfarande inte delad! Rasstandarden och rastillhörigheten rymmer alla variationer eftersom hunden fortfarande är stambokförd som Labrador retriever.

Fler uppfödare/engagerat hundfolk borde inse att det är just denna variation som ger den genetiska variation vi behöver i avelsarbetet. Förutom detta ger det också blivande valpköpare möjligheten att få en mer specialanpassad hund som bättre kan fylla de behov man har som valpköpare och göra valpköpet så mycket mer lyckat. Inte är det väl fel att den vanliga familjen köper en Labrador retriever? Inte är det väl fel att den toppmotiverade träningsnarkomanen köper Labrador retriever? Inte är det väl fel att jägaren köper Labrador retriver? Men tänk så knasigt det hade blivit om de tre hade valt fel Labardor retriever?

Så ta din passion som uppfödare och rikta den mot det egna arbetet och den egna visionen av den perfekta represntanten för rasen och lägg mindre tid på att racka ner på andra uppfödares visioner och "versioner", det finns gott om plats för alla. Lägg mer tid på ditt egna arbetet och hur du ska kunna uppnå det än att sätta käppar i hjulet för andra uppfödare med krav, regler inom rasklubbar etc. Ni kan samexistera! Det är inte fel att diskutera och debattera, men glöm inte att människan med den andra visionen antagligen är lika stark i sin vision om dne perfekta hunden som du är ...fast tvärtom?!

Ett gott nytt år på er alla!

As my Swedish readers are well aware of I don't write my blogposts in English. As English is not my native tongue and I'm not even close to be fluent, I really need to ask you to be forgiving. Here goes....

2011 has been a remarkable year in so many ways, first and foremost this year has been filled with dogs. It has been my third year as a professional groomer and I have been blessed with having not only an amazing business partner but also with eager-to-learn students and a bunch of happy customers and clients. I'm still excited about going to work and I am truly grateful for a business and a job that does not only provide me with money to spåend but also with joy and laughter.

2011 started off really good with Bacon gaining her first International CACIB in Gothenburg, just 15 months and 2 days old, together with a BOB this show set a strong pace for all the year to come. Since that show Bacon and I have travelled Europe with friends and family. This year alone we have visited and entered shows in Sweden, Norway, Denmark, Finland, France, Germany, the Netherlands, UK and we finished off with sunny Spain. Bacon has received 5 new championtitles and 3 winnertitles together with 3 groupwins at International shows all over Europe. Some of her wins have been more memorable than others, World Dog Show in Paris is of course one of the best moments, but also her Group firsts in Norrköping, Herning and Alicante making her the breed history maker.

The most amazing show wasn't any of those but our trip to Cruft's! To be able to show your dog in the origin country of the breed at the world's largest and most famous dogshow was nothing but a thrill from start to finish and to get the Reserve Challenge Certificate in competition with UK's best bitches was so amazing it still gives me the chills. I could not have hoped for a better year or a more succesful year regarding Bacon and I'm grateful for all of you that have shown so much appreciation and taking part of the celebration of this stunning brindle/white minibitch that owns my heart.

2011 also gave me a new heart to love and cherish. With her head full of stubbornness and with plenty of attitude Yihoo entered the house and the Winninge family. This white/black/pink little puppy took my breath away and during the year she certainly have blossomed into a white beauty. Torben and Vanessa Grönborg of Bullicompagnes believed in me and I'm so grateful for having this little wonder at my feet every morning and in my face the rest of the day. Yihoo is such a high-spirited miniture bullterrier bitch and no one else can make us all laugh that much. Being little sister to the globetrotter/extreme winner Bacon has it's downsides...you don't get to come along to all shows. Yihoo still has been showing great promise for first and foremost the breed and terrierspecialists, being BIS-3 as a puppy and then continuing with gaining res CAC in Sweden, CAC in Denmark and totally dedicated winning a huge juniorclass at the Nordic Winner Show in Stockholm, bringing home not only her first title Nordic Junior Winner 2011 but also the qualification ticket to Cruft's.

2011 also included a labrador retriever litter of 5. Hayley taking pride in raising 4 boys and 1 girl all through May and puppies moving to wonderful new homes in late June. Having labrador puppies sure lets you know what to watch out for, ever so eager to meet and conquer the world. The little yellow bitch found her new home at one of my many dedicated puppubuyers Jenny. Jenny that already raised the bar with her first black lab by gaining the Swedish Obedience Champion title. It will sure be so fun to see this team of wonders going all in on the International Obedience Competitions next year. And of course I take great pride in receiving the first Tracking Champion, being it a little blue bitch 10 years of age. Nova owned by Nina Engevi. Great acheivement from this bitch, that only was intended as a pet dog..today being foundation bitch in two kennels and Swedish Show champion as well.

2011 gave me new friends and being through the dumpster I even recycled one. Jack still makes me laugh and I'm happy to once again have him in my life. I found new friend that shared the ugliest parts of 2011, thanks Kia and Malin for your support and thoughts. You're awesome girls! Making new friends all across the world being a proud mini-bullie-mum: Vanessa, Torben and Vanessa, Agneta, Marie, Mikkan, AnnJeanette, Anja, Camilla, Hans-Jürgen, Moona, Sanna and all the rest of you guys. Thanks fo such a remarkable year!

2011 also brought great sadness to us or at least horrifying fear when our oldest son had a terrible terrible accident. Having his entire face rearranged by a golf club, leaving his nose broken and his orbital bones in total fractures. Thanks to Dr Hilmi Desai he is healing really well and the only thing left as a memory of this day is a thin scar beneath his eye. Dr Desai told us that in his 25 years as a reconstructive surgeon he has never seen such fractures in a person still alive. The surgery took almost 4 hours and me and Jonas can't thank this talented doctor and his team enough for all the effort regarding Ruben and his care. 2011 also led us to say farewell to some of our puppies throgh the years, sending our sympathies to Linda, owner of sweet Ebba, Skybar Interstellar Overdrive who crossed the rainbow bridge in 2011.

Tomorrow it'll be 2012 and I'm sure it will be another great year! So with out any further delay I wish to thank you all for being a part of my life and wishing you a very merry Happy New Year!

Juldagen och den 27e december ägnades åt att besöka Charlotte Lindell och hennes urhärliga kille Taffy, Cherrycombe Teal of Lakedown. Taffy är 10 år gammal och frisk som en nötkärna och nog visste han hur man skulle kurtisera flickor.

Det är så otroligt givande att prata med uppfödare som vigt så många år åt en ras. Jag hade kunnat sitta många timmar vid köksbordet och lyssna på Charlottes tankar kring avel och träning, valpköpare och rasens utveckling. Alldeles särskilt eftersom en förtrollande Japanese chin såg till att knäet var upptaget. *ler* Förtjusande ras som fler borde upptäcka!

Valpar Anno 2011 (Järabackens Jive*Skybar Dekadance)

Hemma hos Charlotte har hundarna det precis så som jag själv insett att labbar har det allra bäst. Styora fina rastgårdar och regelbunden innevistelse med barn och andra hundar. Jag var minst sagt imponerad över hur killarna betedde sig. Direkt efter parning fick Taffy återgå till sin kompis i hundgården, en annan rutinerad täckhane. Inte ett knorr, inte en höjd svans...ingenting! Precis så som jag anser att en klok hane agerar.

Vi hann prata en del om vad Taffy lämnar och Charlotte var noga med att påpeka att det jag får är starka arbetsmaskiner. Men det var ju också en anledning till varfö valet föll på honom. Red och Tar hos Birgitta är ju ett brödrapar jag tycker hemskt mycket om och släktskapen däremellan helt uppenbar. Taffy har också med sin sundhet imponerat och med den stora mängd röntgade avkommor han har och så mycket fria valpar så känns det som att Taffy både är ett spännande och klokt val för Hayley. Hayley som redan har en valpkull efter sig, som ännu inte uppnått ålder för att kunna röntgas. Så jag hoppas få framåt, arbetsvilliga, relativt förrarbundna valpar som ska kunna fungera väl i såväl hemmet som ute i markerna, på lydnadsplanen eller för den aktiva familjen.

Nu hoppas jag på både svarta och gula valpar i slutet av februari, min förhoppning är att det ska finnas en liten fröken som ska kunna axla mormor Space roll här hemma så sakteliga.