Direktlänk till inlägg 29 juni 2010
På mina senaste utställningsresor har folk frågat mig om varför jag inte visar mina bedlingtons längre. Jag har alltid ärligt svarat att jag inte har några kvar hemma och att mina valpköpare har andra saker för sig. Det är ju inte helt sanningsenligt har jag kommit fram till. Det är nog en stor bit av sanningen, men den andra biten är att jag faktiskt inte kan hitta orken att stå timme efter timme med pälsvård för att fullständigt bryta ihop över ett sönderkliat öra eller en heldags ösregn.
En annan sak är att mitt hjärta klappar så starkt för en liten bulla här hemma att jag liksom ens har svårt att ta in några andra alls. Vad ska de då med på utställning för? För att spela andra fiol? Låter taskigt...och jobbigt.
Nästa sak folk frågar är varför jag bytte från bedlington till bullterrier. Jag hade en väldigt enkel kravlista då jag letade ny ras. Se om ni håller med mig om att minigullor passar precis perfekt.
1.) Ingen pälsvård!
Det får inte finna ens antydan till pälsvård. Ju mindre pälsvård desto bättre var min paroll. Hur mycket tror du att det finns att göra på en brindle och vit minigulla?
2.) Inga hus och inga mikron!
Jag som lever i mellanmjölkens land konstaterade att mitt hus/min bil/mitt liv inte rymmer kolosser och mitt liv tål inte mikrohundar. Alla över 60 centimeter och alla under 30 centimeter, ratades direkt. Jag är en mittemellan-person, egentligen ÄLSKAR jag bedlingtonens storlek. Vackrast av alla pudlarna är ju mellanpudeln, hajar ni hur jag resonerar?
3.) Ingen svenssonhund!
Jag har redan labbar som vanliga människor tror är svenssonhundar, tills de träffar jaktlabbar. Jag attraheras av speciella utseenden och det är väl mina nästan 20 år med bedlington ett solklart bevis för?
4.) Temperament-humör-karisma!
Visst vill jag ha en hund som är lätt att leva med, visst vill jag ha en hund som mina tilltänkta valpköpare kan hantera, men faktiskt måste det komma allra först att jag ska gilla temperamentet. Bedlington terriern är en enkel ras att äga och föda upp. De är vänliga väsen utan den där typiska råa terrierattityden. Likafullt har jag fött upp valpar som familjen inte lyckats med, likafullt träffar jag andra bedlingtons som uppvisar trista rädda temperament, avstängda temperament eller dåligt hanterade temperament. Det hjälper ju bevisligen inte att ha enkla raser, det blir ibland fel hos valpköparen iaf. Mitt hjärta klappar extra för terriergruppen. Jag älskar deras kaxiga inställning till livet, deras totala uppfyllnad av sitt eget ego och den livfullhet de har inom sig. Det var svårt att titta utanför gruppen. Rottweilern var härlig, men allt för butter. Storpudeln glad och sprudlande, men allt för mammig för mig. Västsibiriska laikan var totalt oformlig och vem kan ens tro att man kan äga en tax? Lösningen måste finnas därute någonstans....*just nu på min fot faktiskt*
5. Spännande avelsproblem.
Jag gillar utmaningar. Jag ville inte ha en hund som bara är att föda upp. Jag gillar tanken på tajta avelsbaser, hälsoprogram och andra problemområden. Min uppfödarerfarenhet vill ha mer att bita i, jag vill utvecklas och lära mig mer. Jag vill vidga mina vyer och koncentrera mitt kunnande. Se möjligheter inte hinder.
Jag menar ställt med ovanstående lista så ser man ju tydligt varför det blev en minigulla! Håller ni inte med?
Titta bara på Zappa...
När man som uppfödare planerar en kull så är ju huvudsyftet att man ska få valpar, men bakom valet av vilken hane och vilken tik som ska användas är lite mer utförligt än att man bara väljer på slump. Jag tänkte jag skulle berätta lite grann om hur j...
Vi var i Tyskland i helgen, jag och underbara lilla B. Givetvis var det show som stod på schemat och den här gången på Westfalenhallen i Dortmund. Westfalenhallen ligger mitt inne i Dortmund och har den stoooora fotbollstadion Signal Iduna Park som g...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 | 16 |
17 | 18 | 19 |
20 |
|||
21 |
22 | 23 | 24 |
25 |
26 | 27 | |||
28 |
29 | 30 | |||||||
|