Direktlänk till inlägg 4 januari 2012
Under de senaste veckorna har en känsla kommit krypande, eller snarare slagit mig i ansiktet och sedan legat kvar som en envis hjärnirritation. Många av mina vänner har redan fått sin beskärda del av gnäll rörande den här biten, men hjärnirritationen verkar inte avta så jag provar att skriva ett blogginlägg om saken. Med stor risk för att låta uppblåst, pompös, självgod eller runt ut av regelrätt galen - men ni får ta det (tänk på mig som lever med det!!!*s*)
Bacon är Hunden i mitt liv, hon är stjärnan på min himmel, the apple of my eye, hon är den klarastse pärlan i burken, den bästa punchlinen i Parlamentet, den allra godaste karamellen i påsen och om vi ska vara lite enklare Bacon är MIN hund och jag är HENNES människa. Vår egenvalda lilla tvåsamhet retar stundtals gallfeber på familjen och alldeles särskilt Mannen i mitt liv eftersom jag kastar mig ner på golvet och hälsar länge, länge, länge på Bacon om jag varit borta INNAN jag hälsar på honom...eller barnen (mer skamsen nu)
Bacon råkar förutom detta även vara en miniatyrbullterrier som vinner mycket i ringarna, hon visas mycket i ringarna och jag lägger tämligen stora pengar på henne för att kunna visa henne tipp-topp och där jag vill, i den stil jag vill och på det sätt jag vill. Bacon är helt enkelt en stjärna inte bara för mig utan även för rasen i Sverige och om jag ska döma på antalet uppskattande mail/sms/kommentarer en ganska välkänd dam även utomlands.
I början var Bacon BARA mitt hjärtas hund och då vi började gå från valpklasserna till de officiella klasserna var målet bara att fortsätta ha kul, att ställa ut där vi tyckte det var roligt och när vi kunde. Målet har liksom utvidgats med tiden, givetvis allt eftersom att framgångarna kommit. Jag tror ingen storvinnare promotades som en sådan och hade sådana planer framför sig som 8 veckorsvalp, så måhända är utvecklingen helt naturlig? Vi har vågat oss ut från vår comfortzone och ställt i stora delar av Europa nu, men aldrig har vi haft något annat i tankarna än att VI åker för att VI har roligt, för att hundutställning är så kul och för att det gör våra band otroligt mycket starkare. Givetvis inser även jag att den lilla brindlegrisen knappast skulle hamnat på Cruft's, i Spanien eller ens i Holland om hon inte vann sina klasser - då hade vi säkert hållt oss i närheten och kommit ut så där som mina bedlingtons gjorde (typ 5-6 ggr per år) Men självklart är det också så att man har mål med sina utställningsresor. Jag åkte inte med Bacon till Stocholm i år för att inte vinna Nordisk Vinnartiteln, självklart var det målet och den här gången nådde vi inte målet...Yihoo gjorde och det var förstås rasande kul.
Många inom minibullefolket har hejat på oss och blir fortfarande lika glada över att se Bacon vinna, de tycker hon förtjänar det och de är glad för vår skull och kanske t.o.m lite för rasens skull - vi syns i grupper och har ju faktiskt vunnit 3 av dem! Sådant är fin reklam för en ras som lever ett undanskymt liv i terriergruppens karismatiska lineup. Men tonen har förändrats...bullefolket är fortfarande lika glada...de konkurrerar ju inte med oss. På andra ställen låter det plötsligt annorlunda, man får höra de mest bizarra rykten kring Bacon och mig.
Jo, jag inser förstås att det alltid pratas, jag inser förstås att det måste vara tråkigt att se samma hund vinna om och om igen. Detta fastän jag knappt visar i Sverige.
Nu för tiden är det som att det viktiga inte är för dem att vinna utan att Bacon INTE vinner. Skitsamma vilken hund som vinner bara det inte är hon. Och vet ni en sak, det gör mig faktiskt ledsen. Hata gärna mig, ha gärna egen vinnarskalle, bli sur för att du inte vann och hoppas gärna att Bacon ska bli slagen av just din hund. Men varför i hela friden måste det vara det bästa på hela utställningen att Bacon blev slagen? Hon har inte gjort er något, hon är samma glada lilla hund oavsett vad och vi hade lika roligt tillsammans fastän vi inte vann. Den här känslan är extremt nedslående för ens tävlingslust och jag hatar den också.
Visst, jag kanske inbillar mig - jag har kanske tokfel. Vi kan väl hoppas?
MEN om jag inte kan få glädjas åt min hund för att den vinner och för att det är min VÄN, då tycker jag att ni därute gör fel. Slå oss gärna, kom med en bättre hund, för en annan domare och slå oss! Jag menar det är ju det vi måste göra varje gång, komma med en bättre hund ja rent av den bästa hunden, för annars kan vi inte vinna! Det finns ingen orättvisa inbyggd i detta. Bacon har en massa exteriöra brister, tro inte att jag inte är väl medveten om dem! Det finns en massa snygga minibullar därute som säkert är snyggare än henne, det gör det alldeles säkert. Men ta ut dem då och ge oss en ärlig match om saken!! Det går att slå oss, vi har flertalet bevis för den saken, förra året hände det 3 gånger i tikklassen och 3 gånger till i kampen om BIR och BIM. Visserligen på mer än 20 utställningar men ändå.
Varför skriver jag då detta gnällande/klaggande/ilskna inlägg? För att skaffa mig sympatier, styrkekramizar eller vad? Nej, för att just nu så stör den här inställningen mig så mycket att jag själv märker att jag tar med det i beräkningen då jag planerar mina utställningar för året. Jag tittar inte längre på domarlistor och kartor och tänker: "Ja vad kul, det verkar spännande. Dit åker vi!" Nej, jag har börjat tänka: "Jaha, så om vi blir slagna där då har vi tappat, man kanske borde bli hemma?" För jag vill inte ge dem vinsten att se Bacon bli slagen!
Galenskap - madness! Jag är inte en sådan människa! Jag villl inte vara en sådan människa! Så vet ni vad jag tänker göra? Jag ska anmäla till den där satans världsutställningen i Salzburg och åka dit och inte tänka en enda sekund MER på att vi åker dit som oslagna Världsvinnare och att vi kan bli slagna. För nu är det slut med det tänket! Jag vägrar: Bacon, Yihoo, Anna och jag ska till Salzburg precis som vi planerat och vi ska ha precis så skoj som vi tänkt. Och vet du? Jag kommer bli svinbesviken om vi inte blir placerade i vår championklass, men vad någon annan säger om saken DET ska jag inte bry min hjärna om. Jag menar titta på bilderna nedanför...hur roligt hade vi inte?
Jag ska ta detta resonemang som mitt försenade nyårslöfte! Tror ni jag kan hålla det? Antagligen inte, men jag ska försöka i alla fall.
När man som uppfödare planerar en kull så är ju huvudsyftet att man ska få valpar, men bakom valet av vilken hane och vilken tik som ska användas är lite mer utförligt än att man bara väljer på slump. Jag tänkte jag skulle berätta lite grann om hur j...
Vi var i Tyskland i helgen, jag och underbara lilla B. Givetvis var det show som stod på schemat och den här gången på Westfalenhallen i Dortmund. Westfalenhallen ligger mitt inne i Dortmund och har den stoooora fotbollstadion Signal Iduna Park som g...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
|||||||||
2 | 3 |
4 | 5 | 6 |
7 |
8 |
|||
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
|||
16 |
17 |
18 |
19 | 20 |
21 |
22 |
|||
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
|||
30 |
31 |
||||||||
|