Visst vet ni att det finns polkagrisar och att dessa polkagrisar oftast görs i Gränna. Vanligtvis är de vita och röda, men med tiden har man experimenterat fram en mängd olika smaker och färger. Jag gillar polkagrisar, jag gillar Gränna - men i mitt liv finns ju en annan randig gris.

  Maria fångade just den där underbara känslan av att älska förbehållslöst....

En alldeles underbar Bacon, hunden som får mitt hjärta att le oavsett tid på dygnet, oavsett dagens andra händelser. Hunden som alltid lånar sitt öra och sitt hjärta till mig och mina tankar. Den där hunden som gett mig en relation till hundarnas släkte långt utanför vad andra hundar gjort. Den alldeles lagom tjuriga minibullan som ständigt visar sin egen vilja och vet att uppskatta sitt eget värde.

Bacon är en alldeles särskild hund. Kanske inte för andra, för andra är hon kanske bara en breedhistorymaker, en framgångssaga utan gränser, en lysande stjärna i ringen, en konkurrent, en stamtavla fylld av bullterriers eller något annat relaterat till avel, utställning, hälsa eller God knows what. För mig är hon bara en enda sak - Bacon!

Hon får bli gammal och trebent, hon får bli blind, hon får bli döv, hon får förlora livmodern i en pyometra eller pälsen i rävskabb. Hon får slå av varenda tand, bli fet som en julgris eller helt enkelt åka ut på Sufficient på varenda utställning. Det bekymrar mig föga - för hon är den hon är för mig. Min hund! Självklart ska hon inte behöva lida, självklart vill jag att hon ska få vara frisk, självklart hoppas jag få fortsätta visa min underbara randiga spindelgris till fler framgångar, men det betyder egentligen inget annat än att vi hittat något som stärker vår relation.

Bacon är mitt hjärtas hund - hon är solen i mitt hundliv och till alla er som säger att hon är en Once in a lifetime dog, ni anar inte hur rätt ni har, men ni ser på hennes exteriör, hennes showmanship eller hennes framgångar. För mig är hon once in a lifetime för sin själ och sin personlighet och den mina kära vänner/kollegor/fans/beundrare/antagonister/konkurrenter/intresserade är det enda som verkligen betyder något.

Ni därute som har haft er Once in a lifetime dog behöver jag inte predika mer, för ni vet redan. Och för er som aldrig haft, så spelar det ingen roll - ni kan ändå aldrig förstå.

Imorgon fyller den randiga grisen, soluppgången på morgonen och trösten vid skymningen, 2 år och självklart ska det firas. Vi ska ha en egen tid i skogen, bara hon och jag. För jag vet det jag vet, Bacon vet det också. Vi tillhör varandra och det är till slut det enda som räknas!